Lidingöbanan

Igår när jag skulle åka hem till Emil hade jag en mycket obehaglig upplevelse på Lidingöbanan. Jag satt i samma 4-grupp som en tjej. Konduktören kom och tog biljetterna och sedan visade det sig att de kände varandra, han och tjejen. Men den konversation som sedan följde var smärtsamt pinsamt icke-existerande .
Han: Hej, hur mår du?
Hon: Det är bra, jag är trött bara. Jag har jobbat.
Han: Jaha du har jobbat?
Hon: (Tittar bort när hon svarar, tystnad..) Ja jag jobbade tidigt. Och ska jobba tidigt imorn.
Han: Jaha.
TYSTNAD.
Båda tittar på mig som att jag borde säga något.
TYSTNAD.
Han: Ja, jag var i Göteborg ihelgen, det var roligt.
Hon: Ja..
Han: Vad gjorde du? Jobbade?
Hon: Ja, jobbade.
TYSTNAD.
De tittar på mig.
Jag får panik och ringer Emil för att säga att jag är på väg och för att de ska sluta förvänta sig att jag ska prata.
TYSTNAD.
De tittar på mig.
TYSTNAD.
Han byter plats och står bredvid mig, påväg ut i vagnen så jag sitter liksom mittemellan dem i deras ickebefintliga konversation.
TYSTNAD.
Han: (påväg att byta vagn) Ja hejdå, då. Ha det bra.
Hon: Hejdå, du med.
Han går av (TACK GODE GUD)

Alltså det var fruktansvärt plågsamt att sitta i denna trögflytande konversation. Det måste vara skitjobbigt att inte kunna prata. Va fan det är väl bara att fråga lite. Vad gjorde du i Göteborg? var det fint väder? Osvosv. Herregud.